Så gick golfmatchen med NHL-stjärnan Nicklas Bäckström

Reportaget publicerades ursprungligen i Svensk Golf nr 8/2016 inför World Cup of Hockey.

Det är golf och inget annat som pumpar i Nicklas Bäckströms ådror uppe på sjunde hålets tee.

– Du kanske kan ta mig på ren utmattning, varnade han visserligen innan ronden och syftade på det sprintpass som Bäckström, ihop med NHL-kollegorna Elias Lindholm och Calle Järnkrok, betade av under förmiddagen.

Vår match på hans hemmaklubb Gävle GK är nu lika efter att min ledning slutligen suddades ut på förra hålet. Av försäsongsträningens förmodade påverkan syns dock inte ett spår när 28-åringen kliver upp på tee till Gamla banans överlägset bitigaste par 5. Varken i steget, blicken och det alltmer fokuserade ansiktsuttrycket.

Och definitivt inte i svingrörelsen.

Någon sekund efter att träffytan på Bäckströms Callawaydriver gått i närkamp med den uppeggade Pro V1:an (som är tryckt med tröjnumret “19” och “Backy”) dimper den ned 270-ish meter i mitten av fairway, på det drygt 510 meter långa hålet.

Som många gånger i världens främsta hockeyliga har Bäckström fått matchen precis dit han vill. Fast idag utan en endaste promilles hjälp av Aleksandr Ovetjkin och de övriga lagkamraterna i Washington Capitals.

– Som hockeyspelare känns det naturligt att vilja ha en sommarsport, då blir golfen ett ganska självklart val, säger han med ödmjuk underton.

För golf är egentligen betydligt mer än så för Nicklas Bäckström.

Någon vecka innan vi ses gör han och kompisgänget ett bättre nedslag på den engelska västkusten, för att känna på The Open-banor som Royal Birkdale och Royal Liverpool samt annat linksgodis i Southport med omnejd.
Annars är det här på Gävle GK som han gör sina flesta ronder under sommarsemestrarna i Sverige.

– Jag gillar faktiskt att gå ut på kvällarna när det är sommar. Vi har en dotter så då hinner jag vara med henne på dagarna, och kan sedan gå nio hål sent på kvällen. Jag tycker att det är skönt då, inte så mycket vind, lagom temperatur och inte så mycket folk här ute heller.

Längre bakåt i tiden var han den typiska golfjunioren. Vid sju eller åtta års ålder fick han sitt första set i handen, med en järnfemma, sjua och nia, som luftades på rangen eller det golfhål som fanns hemma hos en granne i Valbo.

– Vi var fyra killar som samlades varje dag på sommarlovet och åkte ut till banan vid nio på morgonen. Vi var där hela dagen, och sedan var det fysträning med hockeyn på kvällen. Så det var fullt ös.

Fanns det någon tanke på att satsa på golf innan det blev allvar med hockeyn?

– Det kändes som att hockeyn var det givna spåret. När jag var 12 eller 13 hade jag inte tagit några lektioner, utan bara gått någon kurs när jag var tio år. Sedan kändes det som att jag ville satsa på hockeyn. Fast det var ju så himla kul med golf, och det tycker jag fortfarande.

Nio säsonger i NHL senare finns det heller inte mycket att ifrågasätta kring det valet. När han i augusti sätter sig på planet för att påbörja yrkesåret finns det främst ett tydligt definierat mål framför ögonen som hägrar. 

– Första delen av nästa säsong är det World Cup man lägger allt fokus på. Du vill förstås vinna det. Jag känner själv att jag nästan kan förbättra allting. Det är vad jag försöker jobba på nu, måndag till fredag varje vecka. NHL blir bättre och bättre, vilket man själv också vill försöka bli.

För Bäckströms del startar World Cup på allvar den 18 september i den inledande matchen mot Ryssland, då han står redo att låta handlederna och vänsterskottet tala från den sedvanliga centerpositionen.

På sjunde hålets fairway är det dock fullt blås med högerklubborna som gäller, när Bäckström vräker på en spoon som lämnar en minimal halvwedge kvar mot greenen som bekvämt tredjeslag. Något jag firar med att kladda mitt inspel ned i den vänstra greenbunkern, efter att klubbhuvudet omfamnats väl intimt av den blöta ruffen.     

Eftersom “Bäckis” lägger sig för en väl greppbar birdie känner jag mig (förlåt…) inklämd i sarghörnet och tvingad att sänka bunkerslaget för birdie.

Hur det slutar behöver ni troligen inte en examen i kvantfysik för att räkna ut.

– Jag tror jag slår ganska långt och lever en del på det. Du skjuter likadant i hockeyn och man tränar samma grejer, rotation och sådana saker. Så det är väl vad man tar över från hockeyn till golfen.

När vi lämnar sjunde hålets green i ilsket juliregn är Bäckström för första gången i ledning under vår drabbning. Att jag släpptes in i ett tidigt stadie och förleddes att tro att det fanns en möjlighet berodde till stor del på att det han uträttar på och runt greenerna inte alltid håller riktigt samma skarpa klass som det långa spelet.

– Jag är ingen bra puttare och jag har hemskt svårt att läsa greener. Det är främst det jag drömmer mardrömmar om ibland. Ska jag vara ärlig så tror jag att jag spelar rätt tråkig golf egentligen. Jag får upp bollen på greenen och ibland är det chip och putt för par. Det händer inte så mycket. Jag spelar på min handicap och det är huvudsaken.

 

Efter World Cup tar den ständiga jakten på Washington Capitals första Stanley Cup-titel vid. Det är också då som Bäckströms passion för golf brukar gå in i viloläge. I hemstaden Washington saknas fortfarande en hemmaklubb, även om det här och där blir läge för 18 hål på Congressional Country Club och andra av Marylandtraktens tyngre banor.

Men att golfkulturen i NHL är lika stark som någonsin bevisas främst under bortamatcherna. 

– I vårt lag är det 13 eller 14 av 20 som spelar golf, och det är bra golfare också. Det är stenhårt och mycket prestige när vi går ut på banan. Det är himla kul när man får någon extra ledig dag när det är finväder. Förra året var vi i Los Angeles under sex dagar och hann väl med två rundor. Vi spelade Los Angeles Country Club en dag, och sedan åkte vi upp en snabbis till Pebble Beach. Det var för bra för att vara sant.

Det kan man tyvärr också säga om den 20-gradiga driving iron som Bäckström med laserprecision trär över högersidans träd och rakt ut på nionde och sista hålets fairway.

Jag är ett ned efter att hål 8 delats. Drivern greppas i ett desperat försök att hitta en minst lika bra linje som Bäckström tagit ut mot det finklippta gräset.

En fräsande snaphook senare hittar vi min boll bredvid en asfalterad väg djupt inbäddad mellan träd på vänster sida om hålet. Bäckström har under alla år på Gävle GK troligen inte sett någon försöka spela sitt andraslag mot nionde hålet där.

Knack i trädstam, boll ännu längre ut i i kosmos, keps av och tack för god match. Mer behövs inte sägas om detta kritiska ögonblick. Bäckström är i alla fall genuint nöjd. Både över vinsten och att regnet slutat helt.

Men mest över att han är på hemmaklubben och spelar golf.

– Det är nog utmaningen inför varje slag som jag gillar mest. Ska du spela bra så måste du vara ganska fokuserad. Du hinner kanske tänka mer i golf, känns det som. I hockey blir det mer reaktioner eftersom det går så snabbt. Men här ska du ändå gå fram till bollen och hinner fundera några gånger på hur du ska slå den. Just då hänger det mycket på hur mentalt stark du är. 

---

Text: Eric Franzén • 2016-09-13
Artiklar • Gävle GK