Så var Arnold Palmers besök i Sverige 1968

Foresta Welcomes Arnold Palmer. Banderollen var skapad, tryckt och uppsatt. Den var gigantisk. Något stort var på gång och det skulle visas. Hotell Forestas annars så vackra fasad där uppe på Lidingös sydvästra klippa syntes knappast bakom bokstäverna.

Arnold var efterlängtad och välkommen till Sverige.

Det var sommar, datumet var den 2 juli, året var 1968.

Veckans hetaste svenska sångerska var Anna-Lena Löfgren som var ohotad etta på Svensktoppen. Melodin hette “Sommaren det hände” och var lika passande som tvåan “Vilken Härlig Dag” med Ewa Roos.

I Sverige fanns cirka 30 golfbanor och 30 000 golfare. Ungefär en tredjedel av dem skulle under den här veckan äntligen få se hur den omåttligt populäre Arnold Palmer – Arnie, The King – kunde slå en golfboll i jämförelse med bland andra Sven Tumba, vår egen folkkäre och dyrkade idrottsidol.

Tidningarnas rubriksättare valde typsnitt med största möjliga format. Utrymmet för något så sällsynt som golfartiklar var plötsligt generöst. Sydsvenska Dagbladet var dessutom sponsor för arrangemanget.

Den första uppvisningen skulle ske på Lidingö, den andra i Falsterbo.

Förväntningarna var stora och Sven Tumba hade med listiga PR-trick fått dessa två golfrundor att bli de överlägset mest beskådade i den svenska, ännu relativt korta, golfhistorien.

Hur gick det till? Varför hände det? Vad hände? Varför kan vi fortfarande se denna sommarvecka för 48 år sedan som ett genombrott för det intresse som några decennier senare skulle drabba mer än en halv miljon svenskar?

Sökandet efter svaren leder till Trollhättan.

Sedan till en dansrestaurang i Phoenix, Arizona.

Därefter till Philadelphia och vidare till Latrobe i Pennsylvania, till Arnold Palmers privatjet och middagsbord.

Till slut till Lidingö GK och Falsterbo GK, platserna där det hände sommaren 1968.

Som svensk medborgare tvingades han bli icke-officer men kunde tack vare sin etablerade bakgrund bli god vän med officerarna i villorna några kvarter bort från den egna baracken. Foster Friess var den bäste vännen.ebruari 1966. Tom Lidén, uppväxt i Trollhättan, är en 26-årig ekonomistudent, tennisspelare och sportfantast på Arizona State University. Han hade som nioåring, år 1949, flyttat med sina föräldrar och syskon till Pasadena i Kalifornien. Han hade under Kubakrisen 1962 blivit inkallad för militärtjänstgöring i Fort Bliss, Texas.

– Jag fick äta mina söndagsmiddagar i hans hem, och han visade mig de bästa golfbanorna. Vi dömde basketmatcher och fick fem dollar per match, berättar Tom Lidén.

(Foster Friess investerade sina intjänade dollar väl. Hans karriär som finansman tillhör en av dagens amerikanska framgångssagor med tio siffror framför dollartecknet i förmögenhetskolumnen).

För den här historien blev en danskväll på en restaurang i Phoenix ett mer betydelsefullt minne, en kväll tillsammans med John Torok, quarterback och universitetets superstjärna inom den amerikanska fotbollen.

Torok gick mot toaletten och blev någonstans på vägen igenkänd av Arnold Palmer. Dansrestaurangens två berömda gäster kom i samspråk. Mötet slutade med att Torok fick en inbjudan till söndagsrundan av Phoenix Open där Palmer spelade golf inför sin trogna armé. Detta var 1966. Palmer hade vunnit sina sju majortitlar och överallt följde Arnie’s Army och ett golffebrigt USA den störste som hade revolutionerat golfen och fått intresset för spelet och hans person att stiga till oanade höjder.

Palmer och TV var som gjorda för varandra. I en sport som många hade funnit trist blev Arnie en konkurrent till de hetaste actionfilmerna. Han var en golfens John Wayne, han gjorde 60-talets golf till rock’n’roll.

På restaurangen i Phoenix återgick John Torok till dansgolvet där han hittade Tom Lidén:

– Tom, you won’t believe what happened while you were up dancing.

Lidén berättar:

– Dagen därpå fick jag följa med till Phoenix Open. Intill det 18:e hålet, när tävlingen var över, träffades John Torok och Arnold Palmer igen. I kaoset framför alla åskådare lyckades John presentera mig. Jag sa: “You should visit Sweden one day!” Arnold svarade: “Oh, yes, I would like that very much”. Jag var naiv och trodde nästan på det. Naturligtvis var det bara en artighetsfras från hans sida. Ändå bet sig de där orden fast i mitt minne.

Tom Lidén tog sin examen sommaren 1966. Nästa vägval i livet skulle göras. Bland idéerna fanns tanken “tänk om jag skulle lyckas få Arnold Palmer att komma till Sverige”. Han studerade marknadsföring i både Sverige och Arizona, gjorde bland annat en kartläggning av golfspelet i Sverige.

I USA användes sparade pengar till att resa till tävlingar på PGA-touren. På platser som Tucson och Los Angeles fick han ny kontakt med Arnold Palmer. Han berättade om sin begynnande vänskap och sin idé för Sven Tumba under en resa i Sverige 1967.

– Jag behövde en svensk kontakt och visste att Tumba nyligen blivit passionerat intresserad av golfen och haft samma idé. Han höll på att lyfta genom taket när jag berättade att jag hade kontakt med Arnold Palmer. Plötsligt kom en svenskamerikansk student som inte ens var golfare och berättade om sina möten med Arnie.

Tumbas respons var positiv. Tom Lidén skrev ett brev till Arnold Palmer. Brevet skickades. Tom tog båten till New York för att låna en väns våning på Park Avenue. Adressen och telefonnumret var skrivet i brevet.

Tom anlände till Manhattan, dagen efter ringde telefonen.

– Arnie beklagade sig att han just nu var upptagen av en TV-grej men att han gärna ville träffas i Philadelphia veckan därpå. Jag åkte förstås dit. Bob Hope och Arnold Palmer spelade pro-am. Efter tävlingen sa Palmer orden jag aldrig kommer att glömma: “Let’s fly home and have dinner with my family!” Han flög sin privatjet till sin privata landningsbana i sin hemstad Latrobe, Pennsylvania. Jag satt ensam bakom honom. När han bad mig skriva i hans gästbok såg jag namnet på hans senaste flyggäst. Det stod Dwight Eisenhower.

Det blev middag med Arnold, hans fru Winnie och parets två små döttrar.

– Jag och Winnie fick en god kontakt den kvällen. Jag tror att hennes inflytande spelade in när Arnold sedan bestämde sig för att vilja åka till Sverige, berättar Tom Lidén.

Han hängde med till nästa tävling. Han fick kontakt med Mark McCormack, advokaten och managern som tillsammans med sin förste klient, Arnold Palmer, byggt upp sitt megaföretag IMG.

Palmer och McCormack var sin tids perfekta team. Den sluge och nytänkande affärsmannen hade mött en golfstjärna med en oöverträffad dragningskraft. Deras samarbete hade för alltid förändrat idrottens kommersiella villkor. Palmers reklamgager hade drivits upp till svindlande nivåer.

– I augusti fick jag 15 minuter på McCormacks kontor i Cleveland för att förklara varför idén att spela golf i lilla Sverige var så intressant. Avtalet skrevs i maj 1968. För mig var det en Cinderella story. Under hela perioden hade jag haft nära kontakt med Sven Tumba som gjort mycket på hemmaplan med Lidingö GK, Falsterbo GK, Svenska Golfförbundet och andra, berättar Tom Lidén.

Den 2 juli 1968. Palmer och McCormack, Tumba och Lidén vandrar stolt i mörka kavajer mot de samlade pressfotograferna på Arlandas landningsbana. Även Mona Tumba och Stockholms Mälardrottning hälsar välkomna. Bilresan går till Lidingö.

Det är John Cockin som minns den gigantiska banderollen, väl synlig redan från Lidingöbron:

“Foresta Welcomes Arnold Palmer.”

Cockin skulle spela i morgondagens fyrboll, tillsammans med Palmer, Tumba och den svenske amatörmästaren Hasse Hedjerson. Cockin var engelsmannen som kommit till Sverige för att bli professional och för att ge den svenske golfaren en större inblick i spelet. Han hade nyligen vunnit på Europatouren, han hade gjort hole-in-one i The Open på Royal Liverpool och var även kvalificerad för denna sommars mästerskap på Carnoustie.

Hemma i Saltsjöbaden, där han levt sedan 1970-talet, talar vi om minnena från sommaren 1968:

– Jag har stora händer, säger han.

– Men Arnold Palmers händer var enorma.

En erfaren engelsman med golfblod i artärer och vener var plötsligt nervös. Först upphetsad och förväntansfull, sedan skakig och lätt skärrad.

– Jag såg alla människorna på första tee, alla som trängdes runt det korta öppningshålet och hann tänka tanken: “Oj då, ska jag göra bort mig nu? Ingen ville väl se mig.” Någon av åskådarna sa efteråt att jag hade blundat under mitt första utslag.

En av flera uppskattade publiksiffror, troligen den mest riktiga, var 3 000. Den andra rundan på Falsterbo sågs av 5 000. Överlägsna siffror i förhållande till vad tidigare golf-tävlingar och uppvisningar lockat i Sverige.

Reklamplatser hade sålts på samtliga utslagsplatser. Det var ett svenskt nytänk med lärdomar från USA. Företagsledare betalade gärna 2 500–3 000 kronor för att synas och även få en bild tillsammans med Arnold Palmer.

Den totala reklamsumman översteg 100 000 kronor. Entrén kostade 20 kronor. Ett genomarbetat program såldes för 5 kronor styck. Ett wienerbröd kostade 55 öre. Budgeten för arrangemanget var, enligt Tom Lidén, 125 000 kronor. Det mesta gick förstås till Palmer och McCormack.

– Och det blev något över för våra egna löner, säger Tom Lidén.

Dagen var vacker och skjorta, byxa och solhatt räckte för de flesta. Trivsamhet och golfglädje beskriver bäst rundan.

John Cockin:

– Ingen av oss spelade egentligen någon toppgolf. Det sägs att Arnie gick de 18 hålen på 69 slag. Det enda slaget jag minns är min socket på tionde hålet, ett par 5-hål på den tiden. Jag skulle sedan slå mig ut från träden, träffade först en trädstam och hackade mig ut därifrån. De andra gick vidare. När jag till slut kom till greenen sa Palmer:  “Oh, there you are, John, we thought you’d gone home!”

Kvällen fortsatte med middag och fest. John Cockin minns ingenting men tror att kvällen blev sen. Åtminstone var Arnold Palmer riktigt trött dagen därpå.

en 4 juli 1968. Palmer och McCormack, Tumba och Lidén flyger till Bulltoftas flygfält i Malmö, belägen på markområdet där Malmö GK:s golfbana tidigare låg, idag plats för radhus, företagsområde, park och Inre Ringvägen. Palmer sitter till en början en bit bak i flyget. Som erfaren pilot blir han osäker på vad som egentligen händer där inne i förarkabinen. Han byter plats för att komma närmare.

Sydsvenska Dagbladet tar emot på Bulltofta. På en bild fastnar Stig Törnebohm, ordförande i Falsterbo GK, och hans tolvårige son Tobias.

– Jag fick Arnold Palmers autograf och var naturligtvis hur stolt som helst. Lika stolt som när min mamma samma sommar gav mig en autograf av Ricky Bruch, berättar Tobias Törnebohm om det numera 48-åriga minnet.

Ett trött och slitet golfgäng reste söderut till Falsterbo. Arnold pustade högt och ville till hotellet så snabbt som möjligt.

– Men Tumba stoppade snabbt den tanken. Han hade lovat någon i Falsterbo att Palmer skulle komma in och hälsa. “Det går snabbt,” sa Tumba. När vi sedan kom till mannens villa visade det sig att det kommit dit ett stort gäng Falsterbogolfare. Säkert 50 stycken. Arnie var skittrött men behövde hälsa på allihopa.

En ny lång kväll firades på Falsterbohus. Något år tidigare hade också Paul McCartney och George Harrison bott där.

Den 5 juli 1968 går 5 000 åskådare med fyrbollen med Arnold Palmer, Sven Tumba, John Cockin och Claes Jöhncke ute bland sanddynerna på Falsterbonäset.

– Det är självklart att alla blev exalterade av att se Palmer. Han slog bollen så hårt som vi hade hört talas om. Vad vi lärde oss den dagen var att det inte bara finns ett perfekt sätt för att slå en golfboll. Man förstod varför alla älskade Arnold Palmer, säger John Cockin.

Även Tobias Törnebohm minns dagen när han fick se Arnold Palmer på närmast möjliga håll på sin hemmabana. Han är ännu medlem i Falsterbo GK men valde i sitt vuxna liv att bli bland annat äventyrsseglare. Pappa Stig har i år firat sin 95-årsdag.

Den 6 juli 1968. Palmer, McCormack och Cockin flyger via Köpenhamn till Glasgow. Det blir bråttom och McCormack har övervikt att betala. Han visar ett 20-tal kreditkort och hoppas att något ska fungera. John Cockin har aldrig tidigare sett ett kreditkort.

Arnold Palmer sover hela vägen till Skottland.

En man intill McCormack frågar om besöket i Sverige:

“Det hände under fyra dagar men kändes som fyra veckor”, säger Mark McCormack.

Banderollen på Hotell Foresta hade tagits bort och den intensiva turnén gått vidare till Carnoustie och The Open Championship.

En limousine hämtar det amerikanska teamet i Glasgow.

– McCormack frågade om jag ville följa med. Jag svarade nej. Min fru Doris och min nyfödda dotter var i England och hade lovat att hämta mig. Medan Palmer och McCormack åkte i sin limousine satt jag på flygplatsen och väntade i sex timmar. Till slut blev jag hämtad. Min fru kom dit i en Volkswagen, i en Bubbla, berättar John Cockin.

Den svenska golffesten var över. Det skulle bli mera åren därpå, nästa gång med Jack Nicklaus i Båstad och Örebro, det var 1969. Nicklaus kom tillbaka till Volvo Open 1970. Tävlingen utvecklades till SEO, Scandinavian Enterprise Open och sedan till Nordea Masters.

Men det var under en gyllene sommarvecka 1968 det groende fröet såddes. Tom Lidén berättar öppenhjärtigt om tiden när han hamnade mitt i en konflikt med Mark McCormack och Jack Nicklaus inblandade. Han hamnade utanför den svenska organisationen och förlorade kontakten med Arnold Palmer.

– För tio år sedan fick jag ett vänligt mejl av Palmer. I samband med hans 86:e födelsedag förra året svarade jag och tackade honom för vad hans besök 1968 kom att betyda för den fantastiska utvecklingen av golfen i Sverige, berättar Tom Lidén.

Lidéns karriär fortsatte som aktiemäklare och finansman. År 1991 flyttade han från USA till Trollhättan där han levt det goda livet sedan dess. Sin golf spelar han oftast på Onsj�� Golfklubb. Den här hösten planerar han en resa till USA, ditbjuden för ett återseende hos vännen Forest Friess. Tyvärr blir inte det andra planerade mötet av.

– Jag hade tänkt att åka till Bay Hill i Orlando för att äntligen få träffa Arnold Palmer igen, avslutar Tom Lidén.

Arnold Palmer avled 25 september, 87 år gammal. 

 

Text: Tomas HAGFELDT

---

Text: Redaktionen • 2016-12-22
Artiklar • Arnold Palmer • Falsterbo GK • Lidingö GK