Därför är Mallorca svenskarnas spanska favoritö

Ägarinnan spänner ögonen i mig och räknar sedan upp en spretig samling av olika för- och varmrätter, som hon har lust att tillaga just denna fredagskväll. Någon skriven meny finns inte. La Mirona bygger mer på tillgång av rätt råvaror och stundens ingivelse.

Hyllorna längs väggarna är fyllda av utvalda vinflaskor samt burkar med salsa, picklade grönsaker och annat innehåll som kan få ner smaklökarna i limbo. Det är lika många delar speceriaffär som hål i väggen-restaurang, och jag har hittat dit via hyllande inlägg i några matbloggar.

La Mirona finns på Carrer de Sant Jaume. En liten och stundtals trång sidogata mitt inne i Palma som främst innehåller ett och annat konstgalleri, boutiquehotell och utmärkta baren Clandestino Cocktail Club.

På sätt och vis är det också ett litet mikrokosmos av hur färdplanen för Mallorcas turism lades om under mitten av 1990-talet, där strömmen av ölhävande tyskar och britter i Magaluf successivt skulle ersättas med färre men mer kapitalstarka besökare.

Ja, ni vet. En omdaning i stil med de gentrifieringsprojekt som exempelvis genomförts på Södermalm i Stockholm eller Williamsburg i Brooklyn.

Och även om det fortfarande sänks en och annan hektoliter vodka och energidrycks-grogg bland barerna mellan 1970-talets betongkloss-hotell har Palma successivt omformats till ett mer greppbart svar på Barcelona, med en liknande urban och sofistikerad puls ständigt bultande mellan de åldriga stadskvarteren. Stora delar av ön har också följt i samma hjulspår och uppdaterat sig efter samma våta och ekologiskt kravmärkta dröm som någon turistchef grovskissade fram för drygt två decennier sedan.

La Mirona befinner sig tveklöst i detta gränsland. Men ändå inte. Restaurangen har ingen egen hyperdesignad hemsida med automatiserad bokningstjänst, utan viker bara ett bord om du ringer dit. Och den inledande tonfisksalladen samt efterföljande mallorcanska korven som placeras framför mig på disken som avgränsar den smått kaotiska köksytan, är betydligt mer rustik matkonst från hjärtat än kalkylerat restaurangkoncept.

Som en bärande del i öns upplevelseindustri står inte heller golfen utanför denna utveckling.
Drygt 50 år har passerat sedan den första banan öppnades för spel. Men det är på andra sidan av 2000-talet som Mallorca verkligen mognat som golfdestination.

Banan där jag trevande tråcklar ut en spoon mellan träden som inramar första hålet är en pusselbit i detta skeende. Son Antem är idag en av öns största resortanläggningar, där två hotellkedjor broderligt delar på faciliteterna runt de 36 hålen. Den västra banan stod klar ett år efter millennieskiftet och är idag Son Antems flaggskeppssträckning. Redan efter några hål, och överraskande snabba genomsläpp av vänliga tyska golfare, börjar banan äta sig in i mitt huvud.
Resortkaraktären visar sig tydligt på de ganska snälla greenerna, som renoverades och torvades om med nytt gräs under fjolåret. Men från tee är den spanska arkitekten Francisco Lopez Segalez verk en mer pressande historia, där drivern gärna får ta kompledigt under många stunder. Sista nio blir visserligen landningsytorna lite generösare samtidigt som vi matas med njutbara vyer mot de resliga bergspartierna i bakgrunden. Segalez släpper också sargen helt och fullt under avslutningen där vi får bekänna färg på ett utslagsgivande och starkt hål 18, som är ett riktigt tufft par 4 där vänstra sidans vatten och den högra sidans träddungar gaddar ihop sig i försvarsställning.

Efter att den sista putten trillat i handlar nästa vägval om att putsa till de mindre starka delarna i spelet på det närliggande stora träningsområdet, eller traska rakt över vägen och parkera sig vid hotellets middagsbuffé. Jag väljer det sistnämnda och får hugga in på en överraskande potent uppställning där en paella av bättre rang och rätterna med lokalt fångad fisk lämnar avtryck.

En mindre skön känsla infinner sig i magtrakten dagen efter. Inte på grund av maten, utan av hur min boll inte orkar hela vägen mot pinnen för att istället slukas av en gapande greenbunker. Jag befinner mig på Puntiro Golf, en dryg mil öster om Palmas citykärna.

Ur vissa aspekter är detta en smått vresig antites till gårdagens dos av kontinental resortgolf. Bakom layouten återfinns Jack Nicklaus designbyrå, som i sedvanlig anda öppnat spjällen och lagt ut en mängd bunkrar av djupare format samt luriga greener som bara förnärmat skakar på huvudet åt de inspel som inte håller måttet.

Men den kryddstarka anrättningen präglas också av en hantverksmässig balans, där vi i trebollen ställs inför många skilda utmaningar som anpassats efter vår individuella förmåga. Sträckningen slingrar sig runt ett livfullt landskap där öppna vidder och tajtare passager genom snårig skog avlöser varandra. Som bonus har också en verbal tupp med ett sällskap av hönor flyttat in i det enorma buskaget strax framför utslaget på det 14:e hålet. De hörs väldigt väl, men syns bara om du tar en riktigt djup titt mellan kvistar och ris. På detta storskaliga par 5 finns det också ändlösa mängder fairway att landa på. Men fler och fler bunkrar kommer också in i spel ju närmare greenen vi kommer, och lämnar mindre sköna inspel in mot flaggan. Puntiro är både en testande och stark bana, som också håller sig på en något prisvänligare nivå än många av de motsvarande konkurrenterna. Efter ronden tar vi plats på terrassen och ser de sista bollarna i en svensk researrangörs veckotävling kämpa med avslutningshålets
bitiga greenområde.

När vi skriver 2017 är det betydligt fler svenskar än prinsessan Birgitta som bor och spelar golf på Mallorca. Allt sedan det första charterplanet lyfte mot ön i april 1955 har ett växande antal nordbor knutit djupa band till Balearernas epicentrum.

Jag stannar till hos en av dem på eftermiddagen, när temperaturen närmar sig 27 grader. Carina Björcks kombinerade showroom och bostad finns i ett sobert mörktonat trähus på en av kullarna i den välmående badorten Portals Nous. Hon är konstnär och designer med permanent bas på Mallorca sedan något år tillbaka.

Vid sidan av möjligheten att sätta barnen i svensk skola och det ljuvliga klimatet så har också flytten medfört andra påtagliga effekter.
– Jag influeras av Mallorca både i färg och form. Mycket av det jag har gjort tidigare har varit i nordiska färger. Abstrakta motiv, som är mycket ljusare än vad det är här nere eftersom havet i Göteborgs skärgård är mer mörkblått. Här är det mer turkost blått, så det blir mer åt det hållet med lite inslag av aprikos och orange.

Ett uttalande som understryks i färgskalan i kollektionen av tyger som visas upp i hennes showroom. Carina Björck har varit här åtskilliga gånger under åren och hyrt hus och lägenheter under olika perioder. I hennes ögon råder det ingen tvekan om exakt när Mallorca är som allra starkast att uppleva.

– Hösten och våren är den finaste perioden. Själva har vi inte varit här så mycket på somrarna. Med åren har det också blivit en känsla av att de som bor här permanent tycker att det blir för mycket folk och turister. Det blir svårt med parkeringar och i trafiken. Så den inhemska befolkningen skulle gärna vilja minska på turismen då.

De stora fönstren i Carinas showroom vetter mot kusten. Men vyn mot havets turkosa färgkaskad är blockerad av de resliga kullar som omgärdar hamnen och stranden nedanför. Jag får istället sätta kurs norrut för en högkoncentrerad dos av solglitter som reflekteras i Medelhavets fräsande vågor. På den rent sceniska skalan finns det ingen anläggning på ön som överträffar Club de Golf Alcanada. Samtidigt är det en riktigt spelvärd och bra bana som väntar på det sagolika markområdet framför Medelhavets kustlinje.

Vår fyrboll förmedlar ett tvärsnitt av hur golfturismen fördelas på ön, då det är en engelsman och ett tyskt par som får det tveksamma nöjet att slå följe med undertecknad under 18 hål. De fem första hålen saknar inte dramatiska element då ett antal raviner och skogspartier kommer in i spel. Men sedan vecklar Alcanada ut sig i full prakt.

Uppe på sjunde hålets tee ser vi att förmiddagens kompakta molntäcke börjat skingras. Synfältet fylls både av de bunkrar som delar fairway i två distinkta partier och det fyrhus som skjuter upp ur havet några bättre Justin Thomas-drivar nedanför.

Skapelsen av Robert Trent Jones Jr kostar några kronor att spela, men kan utgöra den perfekta dagsutflykten norrut för dig som har hyrt bil under vistelsen på Mallorca. Efter det pulshöjande sjunde hålet kommer det böljande golflandskapet att svepa fram och tillbaka framför havets lätt turkosa fond. Vi utsätts både för delikat korta par 4-hål, ett brutalt par 3 på runt 200 meter och ytterligare ett inbjudande par 5 där landskapet och spelupplevelsen förenas i skön harmoni. Greenområdena visar sig vara punkten där slagen rinner iväg, men överlag är banans anslag väldigt välkomnande. Lite som Mallorca i sig, konstaterar Carina Björck indirekt när hon beskriver en av de främsta orsakerna till att hon själv fallit för ön.

– Det sociala umgänget är absolut en av de bästa sakerna med att bo och vara här. Man börjar prata om man träffar någon i affären, och kan ta en lunch sedan. Det gäller både svenskar och spanjorer man stöter på. Det känns bara mycket öppnare och friare här.

---

Text: Eric Franzén • 2017-12-21
Banor och resor • Banor & resor • Europa • Longstay • Spanien • Veckoresa • Weekend