DOKUMENT: Sagan om hur Stenson blev den störste

Bara en hink till.Tolvåringens vädjande stämma på drivingrangen är svår att stå emot. Den här gången också. Så Ingemar Stenson återvänder till bilen och lutar sig tillbaka i förarsätet medan sonen Henrik nöter vidare. Han har visserligen förstått att grabben har talang för golf och slår både långt och rakt, men det är väl också hela spelets idé? Vad han däremot inte vet är att han sitter och väntar på en kille som 28 år senare ska vinna Sveriges förste manliga major-titel. Det här är berättelsen om hur grunden för Henrik Stensons karriär lades.

Det började med en järnfemma. Närmare bestämt en Mizuno Silvercup med damskaft. En 11 år gammal Henrik Stenson håller den i händerna när han står på Gullbringas drivingrange med klubbens head pro Richard Bayliss.

Den blivande majorsegrarens första golf-lektion äger rum i september 1987. Henrik får mersmak och pass nummer två bokas in snart därefter. Sedan påpekar Bayliss för pappa Ingemar Stenson att Henrik imponerar med både långa och raka slag.

 – Är inte det själva meningen med spelet, undrar Ingemar Stenson avmätt. 

Golfen har ännu inte fått fäste hos familjen Stenson, utan det är en grannpojke som har lockat ut Henrik till Gullbringa. Innan dess är det främst fotboll och badminton som dominerat intresseradarn. Våren 1988 är han dock uppslukad av spelet och golfskornas spikar slits betydligt mer än fotbollsskornas skruvdobbar. En 12-årig Henrik ringer själv till fotbollstränaren och meddelar att karriären som löpstark mittfältare i Ytterby IF är över.

Samtidigt växlar Gullbringas tränare Richard Bayliss upp genom att sätta tuffare mål för den hungrige junioren, och tror så mycket på utvecklingspotentialen att han erbjuder Ingemar att bara betala halva priset för lektionerna om Henrik inte når en viss handicap. Ingemar får också öppna plånboken för att köpa ett begagnat och inte särskilt förlåtande damset till sonen.     

 – Det var nog bra för Henrik. Han lärde sig från början att han var tvungen att träffa bollen rent, annars händer det ingenting, säger Ingemar Stenson.

För henriks föräldrar medför sonens nya intresse till stor del ett ändlöst väntande i bilen på klubbens parkeringsplats. “Bara en hink till” blev ofta två, ibland tre medan middagen hemma kallnade. Själv ville Henrik hårdnackat inte spela på banan förrän han bemästrat uppgiften på rangen. Om Ingemar lade sig i och sade att bollarna gick tillräckligt rakt blev det ofta en mörk blick från sonen, innan Henrik gick och hämtade en hink till. Svingrörelsen utvecklades snabbt, vilket tydliggjordes på de bilder som Richard Bayliss regelbundet tog i avstämningssyfte – under en tidsålder där Trackman bara var en avlägsen dröm. 

– En bild säger mer än tusen ord, särskilt när det gäller golfsvingar. Jag har haft tusentals elever men ingen har lärt sig snabbare än Henrik. Efter några månaders träning var jag övertygad om att han skulle bli riktigt bra. Han var redan då en perfektionist med laserfokus och lika envis som en foxterrier, säger Richard Bayliss.

Sommaren 1989 är Henrik nere på nio i handicap och har börjat spela juniortävlingar. Den första segern utanför hemmaklubben noteras på Orust där blivande Europatour-spelaren Peter Gustafsson slutar tvåa – efter att Henrik vunnit på två över par.

– Jag minns ingenting från den tävlingen. Fast jag vet ändå hur det känns att bli slagen av Henrik. På ett landslagsläger några år senare delade vi rum och säng. På natten kröp jag lite för nära i sömnen och vaknade av att Henrik slog till mig och undrade vad i h-vete jag höll på med. Men vi var goda vänner även efter det, berättar Peter Gustafsson.

Henrik är också med på distriktets talangläger på Kungsbacka GK. Bland deltagarna återfinns de framtida toursegrarna Fredrik Jacobson och Johan Edfors.

– Vår tränare Pär Nellbeck tyckte att “Hon den där Stenson har bra drag i trasan. Han trodde att Henrik var en tjej eftersom han hade en klassisk hockeyfrilla och var småmullig. Men egentligen stack han inte ut spelmässigt då. Han hade börjat lite senare än vi, men kommit igång snabbt. På somrarna hade han varit på Öland och sänkt sig på Ekerum. Det tyckte vi var lite löjligt eftersom den banan var lite “grund” för oss, berättar Johan Edfors.

1991 lämnar henrik stenson Gullbringa och Richard Bayliss bakom sig. Detta eftersom Ingemar har fått ett nytt jobb i Skåne. Familjen väljer att bosätta sig i Bjärred, strax utanför Malmö medan Henrik får Barsebäck som ny hemmaklubb.  Dåvarande pron Anders Jansson kommer ihåg den inledningsvis lite blyga 15-åringen som anslöt i Barsebäcks juniorträningsgrupp.

– När Henrik kom till Barsebäck var han ganska kort i växten, och lite smårund – fast inte kraftig alltså. Han slog inte så långt på grund av att han inte var så storväxt men hade ett magiskt närspel. Han hade väldigt bra teknik redan då faktiskt, efter den grund som lades med Richard Bayliss, säger Anders Jansson, som idag är tränare på Landskona GK.

De första åren på Barsebäck präglas av träning, träning och mer träning. Både i juniorgruppen och uppblandat med individuella lektioner med Anders. 

– Han var alltid den som var sist från banan, rangen och närspelsområdet. Och Henrik är ingen supertalang eller någon som begåvats med en jättetouch, utan han är mycket, mycket mer en träningsprodukt. Han har verkligen jobbat sig till där han är idag.

På Barsebäck finner också Henrik en trogen träningskompis i två år äldre Jesper Björklund. Förutom att de sporrar varandra i utvecklingen välkomnas deras vänskap av Stensons föräldrar ur ett rent praktiskt perspektiv, då de slipper skjutsa sonen till och från banan varje dag.

– Jag hade körkort men ingen bil så lösningen blev att jag lånade Monas bil så vi kunde ta oss till banan så fort vi fått i oss lite mat efter skolan, säger kompisen Jesper Björklund, numera instruktör på Vallgårdens GK.

I bilen pratades det föga överraskande väldigt lite om läxor och desto mer om golf. Bilstereon kontrollerades med fast hand av Henrik som, till Jespers reserverade glädje, mer än gärna pumpade den schweiziske eurodisco-estradören DJ Bobo i högtalarna.

Hur viktig golfen blivit för Henrik i detta skede understryks en sommar när familjen bokat en semesterresa till Spanien. Något som inte sammanföll med 16-åringens egna planer, som stenhårt räknat med att spela en tävling på Torekov under samma period, som han kvalificerat sig till. Ingemar fick köpa en egen returbiljett till Henrik, som åkte hem på egen hand och vann tävlingen.

– Många tyckte att det var konstigt att jag lät honom flyga hem. Men det var ju det han ville, att det gick bra var ju bara en bonus. Alternativet var att han skulle ligga och sura på en strand i Spanien, vilket inte hade varit bättre, konstaterar Ingemar.

Otaliga närspelsmatcher, rangepass och jämförande med filmade positioner på VHS-C-band framåt i tiden har det blivit 1994. Henrik är nu en 18-årig scratchspelare som börjat göra sig ett namn på dåvarande Teen Tour och även tagits ut till landslaget inför pojk-VM i Japan. Det långa spelet utvecklas i den riktning som senare bär honom fram till den absoluta världstoppen. Dels genom målmedvetet arbete ihop med Anders Jansson, dels genom att kroppen börjar växa till sig.

– Jag tror att det var vintern  mellan 1994 och 1995 som det bara sa pang. Då växte han något våldsamt under vintermånaderna. Samtidigt var det inte så himla lätt att växa så mycket och få ihop delarna i svingen, då det blev en enorm skillnad i hans tajmning, berättar Anders Jansson.

Under juniortävlingarna blir det också tydligt att en rejäl vinnarskalle bubblar bakom den annars ganska lugna och sammansatta fasaden. När slagen inte stämmer är Henrik milt sagt allt annat än glad.

– Det blev raseriutbrott. Vid några tillfällen fick tävlingsledningen sätta sig ned och snacka med oss. Man kan lugnt säga att han blev galen över något slag. Och han hade en hög omsättning i vår klubbverkstad. Men det bottnar i att han vill så oerhört mycket. Men att det rann över några gånger det är inget snack om saken, säger Anders Jansson.

Dåvarande landslagskollegan Jonas Torines presenteras också vid några tillfällen för vad som händer när Henriks drivkraft tippar över på banan, när de under många tävlingar paras ihop i foursome.

– Det kunde skena iväg lite mer än vad det gjorde för oss andra. Vi spelade en foursome-rond i Norge under ett NM när det regnade och blåste storm. Där missar han en järnetta i motvind som går out, jag slår nästa boll out också. Sedan slår han nästa järnetta vänster in i skiten, men klarar out-gränsen precis. Hela bagen hade kunnat gå upp i förintelse då om du inte stoppat honom där. Han får bära sin enorma 100-tums Titleist-tourbag de sista hålen eftersom vagnen åker en bra bit in i skogen när han tröttnat på att bagen råkat åka av vagnen, minns Jonas Torines.

Henrik och Jonas torines kommer att följas åt under de kommande åren, när steget från pojk- till amatörlandslag ska ske. Ansvarige landslagstränaren Peter Svallin väljer att skicka ut dem till de flesta tänkbara och otänkbara internationella amatörtävlingar. Både för att killarna ska mogna som golfare och personer.

– Jag skickade runt Henrik och Jonas Torines till mindre tävlingar på egen hand. Ja, som Tjeckiska öppna och de var till exempel också på Azorerna, kommer jag ihåg. Men det var bara för att de skulle lära sig att resa och klara sig själva. Jag visste själv att de här killarna kommer att bli skitvassa på sikt, säger Peter Svallin.

För Jonas Torines innebar detta otaliga veckor i Henrik Stensons sällskap ute på vägarna. Han beskriver dem själva som två ganska defensiva tonåringar, när han tänker tillbaka på dessa dagar. Vid sidan av banan utmärker sig Henrik också som en organiserad person med lätt pedantiska drag.

– Henrik var enkel att resa med. Sedan var han väldigt petig med sina grejer. Han kunde sitta och märka bollar under en hel kväll, för det var det absolut bästa han visste. Eller sitta med sina wedgar och en skårvässare. Jag vet inte hur många sådana han gjorde av med under den här perioden. Men han var verkligen en knaprare på bollar, även om vi fick hjälp av landslaget med det. Han hade så mycket bollar hemma i Bjärred att det var helt sjukt. Du kunde nästan bygga ett lager med bollar där.

1995 avrundas samarbetet med Anders Jansson, efter att han lämnar tränarjobbet på Barsebäck för att flytta till Norge. Ny tränare blir Hans Bergdahl som Henrik träffat på under Barsebäcks vinterträning i en inomhuslokal i Lund. Henrik kommer till honom med en tydlig beställning om att etablera en pålitlig högerskruv.

– Henrik ville slå en fade och det var hans stock shot som han ville lita på. Vi jobbade efter en viss ram som Anders hade börjat med. Vad jag egentligen utvecklade vidare i rörelsen var att han blev större och starkare efter hand. Det var lite Jimmy Ballard-inspirerat med connection och markerad tyngdförflyttning, som du fortfarande kan se. Han laddar liksom upp bakom bollen och går sedan på den rätt så häftigt, berättar Hans Bergdahl.

Under denna tid varvar Henrik gymnasiestudierna med runt fem till sex timmars daglig träning på Barsebäck.

1996 börjar också amatörkarriären definitivt lossna på internationell nivå, med segrar i Italian Match Play Championship och Peugeot Amateur Classic. Den sistnämnda ger Henrik en inbjudan till French Open och Spanish Open – vilket blir de första starterna på Europatouren. Pappa Ingemar får följa debuten på nära håll när han hoppar in som Henriks caddie.     

 – Eller jag bar klubborna i varje fall. Jag var nog mer nervös och starstruck än Henrik själv, och han tappade nog lite energi på att hålla koll på farsan. Han missade kvalgränsen med ett slag. Jag tyckte det var jättebra, det tyckte inte Henrik, säger Ingemar Stenson.

Vid ett annat tillfälle står de tillsammans på en range i Skottland där alla bollar prydligt landar inom en radie på fem meter. Efter 40 drivar börjar Ingemar tycka att det räcker. Henrik blir istället förbannad och säger: “Accepterar jag fem meters spridning på träning kanske jag accepterar tio meter på tävling. Det duger inte så nu slår vi lite fler.”

Denna envishet är lika drivande som alltid under 1997, då Henrik Stenson fyller 21 år och äntrar sitt sista år som junior. Han har nu på allvar börjat nå en tung utväxling i sitt långa spel, och maler metodiskt ned motståndet på junior- och amatörtävlingar genom att rada upp green- och fairwayträffar. Jonas Torines lyckas visserligen detronisera Henrik i en smått legendarisk semifinal i JSM Match på Gränna, där en 63-rond brädar Stensons annars tunga varv på 64 slag.   

– Skulle man be någon att för sitt liv slå ett 210-metersslag i motvind med out of bounds-gräns på vänster och höger sida så hade man valt Henrik tusen av tusen gånger.  Så vass var han då på att slå en golfboll. Han var faktiskt ganska dålig puttare under juniortiden men var ändå med och slogs i toppen. Så överlägsen var han, säger Jonas Torines.

Henriks bag består vid denna tidpunkt av Ping Zing 2 järn, Cleveland-wedgar, en 6,5-gradig Big Bertha-driver och inte minst en Wilson Firestick-spoon.

– Under den här tiden började han utveckla sitt fantastiska spel med spoonen. Han slog nästan den över nätet på Hylliekrokens range, där vi ofta hade våra pass. Det finns fortfarande bollmärken i båda byggnaderna som finns på andra sidan rangen från Henriks spoon. Han loftade ner klubban extremt mycket i träffögonblicket. Det är därför drivern ibland varit något av ett problem eftersom han kommer in så brant mot bollen, säger Hans Bergdahl.

Tiden som junior börjar passande nog stängas med att Stenson presenterar sig för Golfsveriges bredare skikt, när han slutar delad 38:a i Scandinavian Masters på Barsebäck, och mottar publikens applåder när priset för bästa amatör sträcks över.

Någon dag innan sitter förbundstränaren Peter Svallin nere vid ett av banans sjöhål och intervjuas av Golf Digests Tomas Hagfeldt, som ska göra ett reportage om kommande svenska spelargenerationen med Christian Nilsson, Daniel Olsson och Henrik Stenson. Svallin minns fortfarande sin egen reaktion på en av frågorna.

– Han ställer frågan: “vem tror du blir bäst av de här?”. Jag har lärt mig från min farsa att du aldrig singlar ut ett namn i din trupp om det inte är någon som verkligen mega-sticker ut. Men Tomas pressade på så till slut säger jag “Är det någon så är det väl Stenson då.” Så det fanns något hos honom. Att han var så målmedveten, tydlig, och gjorde sina grejer i tystnad på sitt sätt.

I dag vet vi att han fick rätt. 

---

Text: Eric Franzén • 2016-08-23
Tournytt • Barsebäck G&CC • Gullbringa G&CC • Henrik Stenson • The Open • Tournytt